Är det en bra eller dålig idé att straffa unga som begår brott hårdare? Det beror på syftet. Kriminologen Olof Bäckman undersöker straffets konsekvenser – och vilka påföljder som bäst förhindrar ny brottslighet.

Vilket är bäst – fotboja eller fängelse? Kort eller lång inlåsning? Olof Bäckman är professor i kriminologi vid Stockholms universitet och studerar vilka påföljder som bäst förhindrar ny brottslighet – och vilka som tvärtom gör det svårare för kriminella att lämna det livet bakom sig.

– Vi vet att de som hamnar i fängelse är resurssvaga på olika sätt, de har redan mycket sociala problem. Fängelsedömda har högre dödlighet än andra. Nu är trenden i samhället att fler vill se hårdare straff – jag vill veta vad hårdare straff spelar för roll, säger han.

Olof Bäckman, professor i kriminologi vid Stockholms universitet

I det Forte-finansierade forskningsprojektet Straffets konsekvenser använder Olof och hans kollegor så kallade naturliga experiment. I naturliga experiment utnyttjar man hur till exempel en lagändring har fått verkligheten att påminna om en studie där deltagarna lottats till en viss behandlingsgrupp.

I Sverige finns en lång tradition av att ta hänsyn till brottslingars ålder, så att unga lagöverträdare döms betydligt mildare. Det gäller inte bara 15-åringar, som precis blivit straffmyndiga, utan också unga vuxna, 18–20 åringar. Men under den senaste tidens våldsvåg har det blivit allt tydligare att gängkriminella utnyttjar det faktum att unga döms till lägre straff. Det har fått många att reagera. Skulle det vara en bra idé att ta i mer med hårdhandskarna gentemot unga lagöverträdare?

Kriminalvårdens rehabiliterande uppdrag kan ju tänkas motverka eventuella negativa effekter, men generella positiva effekter av fängelse – oavsett om det är som en konsekvens av rehabilitering eller av avskräckning – har varit svåra att påvisa.

Olof Bäckman

I den statliga utredningen Skärpta regler för unga lagöverträdare, som har tillsatts av regeringen, ser en expertgrupp över den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare. Utredningen ska vara klar i januari 2025 och kommer då också att ”föreslå ändringar som innebär att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga vid straffmätningen”.

Men vad är det man i första hand vill åt med hårdare straff? Det kanske inte bara handlar om att brottsligheten ska minska i samhället? Ett annat syfte med tuffare tag kan vara att man också vill att själva straffet ska svida mer. Axel Holmgren är postdoktor i juridik vid Stockholms universitet och sitter med i utredningens expertgrupp. Han menar att många kanske tycker att det känns rättvist att man ska få samma straff som andra vuxna om man har fyllt 18 år.

Axel Holmgren, postdoktor i juridik vid Stockholms universitet

– Samtidigt kanske forskningen visar att om man långsiktigt vill förebygga brottslighet är det bättre att gå mer varsamt fram när det gäller unga, säger han.

Utredningen ska också ”föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid straffmätningen för unga lagöverträdare i åldern 15–17 år”. Man ska dessutom överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern.

Hur tidig exponering för rättssystemet påverkar unga människor i Sverige vet vi dock väldigt lite om. Olof och hans kollegor ska därför studera hur det har gått för ungdomar som greps av polisen för narkotikabrott strax efter att de fyllt 15 år – och därmed blev lagförda – respektive om de utförde brottet när de ännu var 14 år.

2010 sänktes straffmyndighetsåldern i Danmark från 15 till 14 år. Två år senare ändrade man tillbaka. Där har forskare sett att lägre ålder inte fungerande avskräckande – tvärtom såg de att lagförda ungdomar begick nya brott i något högre utsträckning. Det gick också sämre för dömda 14-åringar i skolan.

I en delstudie som Olof och hans kollegor har gjort undersökte de om långa straff är bra eller dåligt för återfallsfrekvensen. Även här arbetade Olof med ett naturligt experiment. Han utnyttjade att reglerna för villkorlig frigivning ändrats tre gånger på 1980- och 1990-talet. Genom att studera återfall i brott före och efter regeländring[1]arna kunde han se om straffets längd spelade någon roll för återfallen. Resultatet förvånade.

– Vi hittade absolut ingenting, varken positiva eller negativa effekter. Som kriminolog tror man ju att det ska bli fler återfall ju längre tid man sitter i fängelse, men så var det inte, säger han.

Man vill komma åt de gängrelaterade fallen och använda straffrätten som ett instrument för att minska gängkriminalitet. Men lagarna är generella och träffar alla unga som begår brott.

Axel Holmgren

Kriminologiska teorier om konsekvenser av inlåsning handlar främst om fängelsets negativa effekter i form av exempelvis stämpling och fängelset som en skola i brottslighet samt risken att förlora sociala band.

– Därför borde man förvänta sig att längre straff jämfört med kortare också borde ha mer negativa effekter. Kriminalvårdens rehabiliterande uppdrag kan ju tänkas motverka eventuella negativa effekter, men generella positiva effekter av fängelse – oavsett om det är som en konsekvens av rehabilitering eller av avskräckning – har varit svåra att påvisa, säger han.

I en annan av Olofs delstudier utnyttjade han och hans kollegor en regeländring 2005, då fotboja blev ett alternativ för vissa som dömts till sex månaders fängelse. Genom att bland annat jämföra personer som dömts till sex månaders fängelse före och efter regeländringen kunde han undersöka straffpåföljdernas olika konsekvenser.

– Återfallsrisken var lägre bland dem som avtjänade straffet med fotboja, säger han.

Studien ska snart publiceras.

– Jag hoppas att den får genomslag, säger han.

Olof anser att fotboja borde användas i mycket högre utsträckning, bland annat för att minska belastningen på fängelserna.

– Givet den ökade beläggningen inom kriminalvården kan det vara angeläget att utöka alternativet fotboja så att det gäller för straff upp till ett år, säger han. Samtidigt är han inte så hoppfull.

– Vi träffade nyligen justitieministern och berättade om våra resultat. Han tyckte visserligen att resultaten var spännande, men någon förändring av reglerna kring fotboja var han inte intresserad av, säger Olof.

Så som opinionen blåser tror han inte att det blir så intressant med en studie som visar att milda tag kan vara mer effektiva för att minska brottsligheten än hårda. Axel menar att man i den offentliga debatten ofta blandar ihop två olika förväntningar som man kan ha på straffet. För att sortera i argumenten kan det finnas en poäng i att hålla isär dessa olika intressen.

– I den ena vågskålen har vi det normativa intresset av rättvisa, att samhället ska reagera på brott och att brottsoffer ska få upprättelse, säger han.

De flesta brukar också tycka att allvarliga brott ska straffas hårdare än mindre allvarliga brott – att straffet ska stå i proportion till själva brottet.

– I den andra vågskålen finns intressen som är mer instrumentella. Man tänker att straffrätten ska användas instrumentellt, för att förebygga brott eller förhindra att en viss person begår brott i framtiden, säger han.

Axel menar att frågorna som expertgruppen ska utreda är komplicerade.

– Man vill komma åt de gängrelaterade fallen och använda straffrätten som ett instrument för att minska gängkriminalitet. Men lagarna är generella och träffar alla unga som begår brott, säger han.

Vissa kanske tycker att det är fel att en ändring av lagen träffar alla.

– Här har vi en konflikt mellan normativa och instrumentella intressen, säger han.

Text: Maja Lundbäck